0. ETT STARKT PROGRAM

På sajten Earth4All.site * kan en läsa sammanfattningar och länkar till boken (båda dessa på flera språk) samt 17 fördjupningsskrifter på engelska.

Som författare till boken står Johan Rockström och fem andra. Många fler är inblandade. De kan ses på hemsidan *.

0.1. Sammanbrott eller genombrott!

Allvaret i vårt läge beskrivs av en inledande fråga: ”Sammanbrott eller genombrott?” Genom två scenarier ges skillnaden mellan att göra ”För lite för sent” och att ta ”Jättesprånget”.

Namnet på scenariet "För lite för sent" säger allt. Det är katastrofalt. Varje politiskt program bör alltså jämföras med de två scenarierna. Är det ett katastrofprogram eller räddningen? Betyget måste utdelas tydligt och offentligt! Och framförallt: Kräv förändring av otillräckliga program!

Scenariet Jättesprånget går via fem "väldiga" kursomläggningar:
    1) Fattigdomens avskaffande.
    2) Stor förändring mot jämlikhet.
    3) Kvinnligt deltagande och jämställdhet.
    4) Ett revolutionerat livsmedelssystem.
    5) Elektrifiering av allt.

Det blir den snabbaste ekonomiska omdaningen i historien, men kan genomföras inom en generation till 2050. Den kräver den bredaste koalitionen som världen någonsin skådat. Makten förskjuts från ”väst” till ”merparten av världen”. Med på tåget måste vara en engagerad majoritet, som tillsammans skapar tillräcklig ekonomisk rörelseenergi. Den innehåller inom de fem områdena storskaliga investeringar, som måste accepteras och vara rättvisa. Men endast statsmakter kan få fram dem. Radikal omfördelning av rikedom är en nödvändighet. En grundmetod är avgiftsbeläggning för utvinning och användning av resurser inom privat sektor. Dessa intäkter fördelas jämnt till alla medborgare i landet. En jord för alla skapas inom de ekologiska gränserna!

0.2. Måste vara möjligt!

Det här programmet ställer en gärna upp på. En kan förstås ha synpunkter av diverse slag. Men det är inte ”kritik” som bör vara det första. Växer det fram en stor uppslutning bakom detta program, så är det en jätteförändring av politiken för klimat och jämlikhet. Så programmet bör inte ”kritiseras” – det bör bejakas och samtidigt kompletteras med problematiseringar och metoder för att förstärka och utveckla den utveckling, som eftersträvas.

Frågan är inte vad som är bäst av de två scenarierna. För varje anständig person är detta inte ett val. Alternativet "För lite för sent" för med sej katastrofala händelser för mänskligheten. Alternativet "Jättesprånget" måste vara möjligt!

Låt oss lära oss E4A-boken utantill. Låt oss sprida den brett inom partiet och utanför. Låt den påverka den kommande programdiskussionen inom S. I den processen lär vi märka, om boken är "komplett" eller om saker behöver utvecklas.

1. OMLÄGGNINGAR

Det program jag själv skriver på min hemsida * har tre nyckelord:
    Miljöhållbarhet,
    Jämlikhet och
    Produktivitet.
En jord för alla beskriver fem områden för kursomläggning. De tre första är fattigdom, jämlikhet och jämställdhet. Detta är aspekter av jämlikhet. De två sista om jordbruk och eklektrifiering handlar om miljö-klimat. Men jämlikhet, kvinnligt deltagande och jordbruksförändring handlar också om produktivitet. Kort sagt: Många ord behöver användas för att beskriva den värld vi lever i och den förändring den behöver genomgå, men samtidigt behöver en använda nyckelord, som får representera större verkligheter, som ofta också går i varandra.

Jag själv blev politiskt aktiv i slutet av 1960-talet. Miljön fanns med då också, men inte som idag. Yrkesbyte på 90-talet tvingade mej att lägga den aktiva politiken på hyllan. I slutet av 00-talet kunde jag dock inte hålla mej längre. Det var klimatutvecklingens förödande konsekvenser, som fick mej på fötter. Jag blev del av klimatrörelsen. Som jag uppfattar utvecklingen, så är boken En Jord För Alla ett resultat av klimatrörelsen. Men det har hänt mycket med den rörelsen. Uti Parisavtalet talas om "equity", rättvisa, men det är nog ändå ett mindre påhäng. I den här boken börjar man med jämlikhet i tre kapitel och sen kommer två kapitel om klimat och miljö. Samtidigt i det inledande kapitlet är det tydligt, att det är klimat/miljö, som är drivkraften. Se bilderna om den stora accelerationen på sida 26. Ingen handlar om jämlikhet. Idag förstår nog de flesta i klimatrörelsen, att klimat och jämlikhet måste gå hand i hand.

1.1. Jämlikhet

Utgångspunkten måste vara:
    - De fattigaste får inte bli fattigare utan tvärtom.
    - De rikaste måste drastiskt minska sin överkonsumtion.
    - De däremellan måste minska en del av sitt välstånd.

Det är de fattigaste och ”de däremellan” som är den överväldigande majoriteten. Dessa måste veta, att omställningen inte är en katastrof. I stället ska de se en vision av en god välfärd med måttligt välstånd. Bokens program för omställning verkar vara i stil med detta. Men vad som menas konkret behöver diskuteras.

Nyckelorden för bokens tre inledande åtgärdspaket är om jämlikhet: fattigdom, jämlikhet och jämställdhet. Det är en bra indelning, som beskriver det, som väl är de globala huvudsapekterna. Samtidigt finns det andra viktiga aspekter av jämlikhet. Nationella, religiösa, sexuella och andra egenskaper gör ofta många människor till andra rangens medborgare.

Vi lever i en mänsklighet, där miljarder har en god materiell standard, medan andra miljarder lever ett materiellt eländigt liv. För varje anständig människa måste detta vara fullständigt oacceptabelt. Att få med dessa fattiga i en radikal förbättringsprocess är god förutsättning för att lyckas med ett jättesprång

I alla jordens länder är det mycket stor skillnad i välstånd och rikedom mellan det dominerande överklassen och vanliga människor. Det finns superrika, oligarker, milardärer som både lever ett materiellt överdådigt liv och som samtidigt genom sin ekonomiska kraft på ett fullständigt ojämlikt sätt påverkar och styr samhällets utveckling. Enligt bokens program görs här stor skillnad. De rikaste 10 procenten ska efter jättesprånget få nöja sej med inkomster motsvarande det som de fattigaste 40 procenten har. Det betyder 4 fattigas inkomster = 1 riks. Det anses vara en tolerabel jämlikhet. Och den mot idag mindre skillnaden minskar spänningen i samhället.

Femtio procent av jordens befolkning är kvinnor. I många länder är patriarkatet så dominerande, att den kvinnliga halvan på alla sätt är undertryckt både materiellt och demokratiskt. Inhumant, omänskligt! Andra länder är inte lika illa. Men än finns inte lika möjligheter och rättigheter i något land.

1.2. Miljöhållbarhet

Sedan 1970-talet har antalet döda i svält minskat dramatiskt. Livsmedelssäkerheten har förbättrats. Med framställning och förbrukning av livsmedel med dagens metoder påverkar fler planetära gränsvärden än något annat. Växthusgaser, avskogning, minskad biologisk mångfald, sötvattensförbrukning, läckande överskottsgödsel. Och fortfarande är nästan en miljard undernärda parallellt med två miljarder överviktiga.

Regenerativt jordbruk kan kombineras med hållbar intensifiering för att bli av med miljöförstörelsen. De feta måste gå över till hälsosam kost. 25 procents minskninga av dagens matsvinn skulle ge mat till alla.

Vad gäller energi, kan efterfrågan år 2050 bli 40 procent mindre än idag med fullständig effektivisering. Det skulle även minska materialförbrukningen och luftföroreningarna. Cykla, gå, bra kollektivtrafik. Bilpooler med appar. Isolera hus. Renovera i stället för att riva. Mer dagsljus, mindre lampor. Princip 1: Sluta bränna kol, olja, gas och träd. Driv allt med elektricitet. sol och vind lagras på många sätt. Vatten är produktion och lagring kombinerat.

1.3. Produktivitet

Ur en synvinkel ska vi kanske tillbaks till Keynes på 1930-talet. Boken "Keynes barnbarn" är skriven av Christer Sanne. Titeln anspelar på Keynes åsikt, att produktionsfrågan snart skulle vara löst. Produktiviteten skulle ha blivit så hög, att tre timmars arbete per dag skulle räcka.

När detta skulle kunna inträffa / skulle kunna ha inträffat, måste man fråga sej. Vad betyder "räcka"? Erbjöd till exempel ett normalt, svenskt liv på 1980-talet så mycket materiell produktion, så att en skulle kunna nöja sej med det, att det skulle räcka? Men framförallt: Behöver vi bry oss om produktionsnivån, mängden av materiell produktion? Här är boken inte tydlig.

Vi måste skilja mellan produktivitet och produktion. En höjd produktivitet är förmågan att producera mer med samma mängd arbete. Produktiviteten har höjts i hela mänsklighetens historia. Tidigare väldigt långsamt, de senaste århundradena allt snabbare. Det betyder att vår förmåga att producera idag är väldigt hög. Och vi producerar väldigt mycket – oerhört mycket mer än för hundra och två hundra år sedan. Men hög produktivitet betyder inte, att vi måste producera allt detta. Vi kan välja att i stället vara mer lediga.

Det finns undersökningar, som visar, att ökningen av mänsklig tillfredsställelse, välbefinnande, välfärd är störst genom den grundläggande materiella välståndsökningen. [Wilkinson, Picket.] Ytterligare välstånd ger allt mindre tillskott av välfärd. Stort välstånd borde inte vara fel i sej, men produktionens storlek måste hållas inom planetära gränsvärden. Vad skulle hända med dessa, om åtta miljarder människor skulle bo i jättevillor och ha lyxjakter vid jordens riviäror? Jag tror, att vi faktiskt måste ge ett väldigt konkret svar på hur stora bostäder, båtar och annat materiellt som vi kan unna oss ur ekologisk synvinkel.

Slutsats:
    - Höj gärna produktiviteten, dvs mer resultat av mindre mängd arbete, under förutsättning att alla miljöfaktorer räknas in.
    - Begränsa produktionen inom planetära gränsvärden.
    - Den materiella standard detta betyder måste räcka.

Boken säger väldigt litet om detta. Egentligen bara att politiken borde "skifta fokus från tillväxt till ökat välbefinnande" och att politiker borde "vara agnostiker rörande tillväxt". Det är motsägelsefullt. Varför ska man förorda att vända fokus från tillväxt, när man samtidigt inte tar ställning till tillväxtens betydelse?

Att hitta metoder för att öka produktiviteten (för högsta möjliga välstånd) men samtidigt minska den materiella produktionen tillräckligt (för ekologisk hållbarhet) torde vara extremt nödvändigt.

2. METODER

2.1. Ekonomi

Sambandet kan väl sägas vara detta:
    - Opertivsystemet anger vilka åtgärder som är möjliga.
    - Genom åtgärderna uppnås målen.

Till de fem målen kan en inte säga annat än Ja! Sen är det en fråga om exakt vad man menar, men låt det vara tills vidare. Målen är allmänt en jättelik förbättring.

Vad gäller åtgärderna är det svårare. Effektivisering, elektrifiering och förnybar energi är ju självklart. Likaså åtgärderna för biosfären. Allt som ska göras för att avskaffa fattigdomen har jag ännu inte satt mej in i. Mycket måste göras för jämställdhet. Inte minst utbildning för nya generationer av flickor och pojkar, som ska förstå betydelsen av kvinnlig och gemensam kraft. Men utdelning av dividender är en huvudrubrik under den allmänna jämlikheten. Vad betyder det?

Innehållet i operativsystemet är spännande. Det hänger samman med E4A-modellen för prognos, där resultatet av Jättesprånget har räknats fram. Modellen grundar sej på den modell som avnändes av "Tillväxtens gränser", vilken boken menar gav en god förutsägelse av den situation vi idag befinner oss i. E4A-modellen borde därför kunna förutsäga utvecklingen till 2050 på ett bra sätt.

Men jag har ännu inte grepp om operativsystemet som en helhet. Jag nöjer mej med att tills vidare skriva några delkommentarer, som kan kallas kritiska.

2.1.1 Jämlikhet genom dividender

Boken konstaterar, att jämlika samhällen fungerar bättre. De framför tre huvudsaklig hävstänger:
    - Progressiv beskattning.
    - Starka arbetstagarrättigheter.
    - Fördela välstånd och skapa trygghet.
Detta är klassiska socialdemokratiska åtgärder. Men till den tredje finns tillägget, att det sker genom till exempel "basinkomst/ allmän basdividend", som inte är klassiskt S.

Inom klimatrörelsen har idén om dividend funnits länge. Den går ut på, att beskatta t ex fossila bränslen allt mer kraftigt. Det får folk att söka andra drivmedel. Men skatten betyder, att folk blir fattigare. Därför är principen, att hela skatteintäkten delas ut lika till alla medborgare. De får alltså tillbaka sina förlorade pengar, men lite mer jämlikt.

Men om den hårda beskattningen lyckas bra, då slutar ju folk att köpa fossila bränslen, och då kommer ingen skatt in och ingenting finns att dela ut lika till alla.

Bokens dividender/utdelningar ska grundas på allmänningar. Produktiva, naturliga, sociala. (Vad är inte "allmänningar"?) Tanken är, att nyttan av allmänningar ska fördelas till berörd allmänhet. Boken redogör för en rad historiska exempel, där den situationen har lett till engagemang för allmänningen från allmänheten. Till skillnad från ett privat utnyttjande, där ingen bryr sej om vad som händer med allmänningen. Utfiskning är idag ett exempel. Förstörd jordmån ett annat. Det privata företaget försöker få ut mycket vinst, så länge det går. För en allmänning under allmänhetens kontroll fnns ett ansvarstagande för att bevara möjligheten till nytta för framtiden.

Resonemanget är intressant och viktigt. Men inte tillräckligt konkret. Det finns väldigt många typer av allmänningar med, tror jag, väldigt olika förutsättningar. Låt oss göra alla dessa analyser!

Allmänningar kan ses som kollektivt ägande. Detta ska förvaltas kollektivt. Det betyder kollektiv administration av produktion av nyttor och kollektivt handhavande av nyttan. Det senare betyder att ur nyttan skapa något gemensamt för kollektivet. Allmänningarna är på olika nivåer. En bys allmänning handhas av byn. En nationell nytta av nationen. Genom demokrati på respektive nivå. Det är lätt att säga så. Men är det de som råkar bo i vissa delar av Norrbotten, som ska ha all nytta av den malm som där finns? Är det de som ska bli miljonärer på denna allmänníng? För det första måste de ju bjuda in rikt folk, som kan bygga de gruvor och verk som leder fram till användbart stål. För det andra kan man ju betrakta malmen som nationen Sveriges allmänning. Eller varför inte Eu's eller hela mänsklighetens.

Lika utdelningar / basinkomster till allmänheten låter bra. Rena kommunismen. Men det betyder arbetsfria inkomster i mass-skala. Jag kan inte skåda effekten av detta. Och det försöker inte boken göra heller. Jag tror tanken är fel. Den typen av kommunism tror jag inte längre på. (Gjorde det kanske i min ungdom.) Grunden för våra inkomster måste vara arbete (som alla måste ha rätt till). Utifrån det måste vi fördela nyttan av de allmänningar som finns. Och de som inte kan arbeta eller har svårt för det måste ges rimliga inkomster även de.

Jag tror, att om allmänningar ska vara basen för spridande av välfärd, är en allmän utdelning den minst lämpliga metoden. Behov är en viktigare utgångspunkt. Sjukdom, fabriksnedläggelse med mera slår inte jämt över befolkningen.

2.1.2 Global jämlikhet

Tittar man på de diagram, som beskriver det globala resultatet av jättesprånget, så ser man, att det efter detta jättesprång, så är det långt kvar till global jämlikhet. Men det är stor skillnad i nationell jämlikhet från nu till sedan. Varför inte större global jämlikhet? Det är nödvändigt!

2.1.3 Tillväxt och överkonsumtion

Det här är frågor, som så gott som alla ekonomer och företagsledare tillsammans med politiker både till höger och vänster har svårt att reda ut. Tillväxten kan inte fortsätta i evighet, men tillväxten är en grundbult i alla länders ekonomiska tänkande. Det behövs tydliga fakta i diskussionen. Fakta om var gränserna går för hur mycket materiell konsumtion klotet klarar av. Dessa fakta är främst de planetära gränsvärdena och Wwf’s antal klot. Med det som utgångspunkt måste en beräkna vilken materiell konsumtion som är möjlig och bra. Det gör inte ”En jord för alla”. Boken använder ordet överkonsumtion utan att tala om, hur stor den är.

Jag har själv inga siffror på detta. Men jag förespråkar ”samväxt”, d v s de fattigas ekonomier måste få växa (enligt citatet ovan), och de rika länderna och personerna måste tillämpa nerväxt. Kan en tolka Wwf’s 4 klot för Sverige på annat sätt? Boken förespråkar agnosticism gällande tillväxt, liksom många andra gör. Jag tror, det är helt fel. En måste få folk att förstå, vad överkonsumtion betyder och som nästa steg få acceptans för minskning. Om en bara pratar om ”vad som behöver göras” för klimat och miljö utan att prata om tillväxt/nedväxt, så kommer likafullt tillväxten att påverkas av åtgärderna. Och då står en oförberedd inför konsekvenserna. Sätts nedväxt in i programmet, så står en inför uppgiften att definiera de åtgärder, som måste till, för att styra ekonomin till ekoklogisk hållbarhet och samtidigt garantera allt högre nivåer av jämlikhet och trygghet.

2.1.4 Kapitalism eller socialism

Boken talar om att bygga ett nytt ekonomisk operativsystem. xxx ...

2.2. Politik

Vi måste ha en engagerad majoritet med på tåget, säger boken. Jag håller med, och den majoriteten måste vara stor. De exemplifierar med ”vänstern och högern” och nio andra sociala, dubbla kategoriseringar. (s 19.) Gärna det, men hur kommer vi dit? Högern är de främsta motståndarna till omställning. Det är vänstern och stora delar av mitten, som först måste vinnas för ett bra program (i stil med bokens), för att den sedan kan tvinga (åtminstone stora delar av) högern med genom att vinna över deras väljare. Det är så jag tror, att det måste gå till.

Bokens andra nio kategoriseringar behövs (t ex företagsledare och arbetare, rebeller och traditionalister), och fler med dem. Men för varje kategori måste en analysera: Vad är deras position? Vad riskerar de att förlora? Vilken ”kompensation” är möjlig och bra? Oljearbetare måste erbjudas någorlunda likvärdiga, men ekologiskt hållbara arbeten. De minst 60 gånger rikare ledarna för oljebolagen bör inte erbjudas fortsättning på deras extrema förmåner. Exakt var dessa kommer att hamna på ”lönelistan” måste avgöras av ”klasskampen”, som inte behandlas av boken. ”Traditionalister” (t ex Sd och Trump) gör ju allt vad de kan för att förneka behovet av omställning. För dem finns ingen annan lösning än att vinna över deras väljare, så att traditionalisternas ledare berövas all makt. Stora och starka grupper finns, som ideologiskt förnekar klimatkrisen och har eller ser sej ha mycket att förlora på omställningen.

Jag påstår inte, att boken har fel i sin önskan att få med alla kategorier i processen av omställning, men det krävs mer av politisk analys än boken erbjuder för att komma dit hän.

Är de fattigaste och ”de däremellan” med på noterna, då kommer de rikaste inte att ha något val, utan får acceptera de förändringar som sker oavsett vad de ”vill”.

xxx