Det var ett intressant möte. Fullt med folk. Olika perspektiv presenterades. Bra diskussioner.
Några synpunkter från mej:
Uppdelningen av "utan större förändringar av vårt nuvarande ekonomiska system" och "alternativa system" blev ingen tydlig frågeställning. Var det någon närvarande, som inte ville ha "större förändringar" ? Var går gränsen för systemförändringar? Vilket system? (Obs: Jag kritiserar mej själv, för jag har varit med och utformat annonsen.)
Oscar Kjellberg fick väldigt mycket tid att beskriva sin pessimistiska syn på vår framtid. Ingen sa riktigt emot honom. Tyvärr! Hans inlägg var viktigt. Han grundar sej på mycket fakta om den negativa utvecklingen vi är inne i. Och han tror att vårt samhälle obönhörligen går mot en kollaps. Men hans idéer om vad som ska komma i stället är väldigt lösliga. Han tror, att lokala rörelser ska kunna klara sig mot de destruktiva politiska krafter, som troligen tar över, om hans kollaps-vision förverkligas. Han har inget perspektiv på nationell eller global politisk förändring. Ger vi upp den politiska kampen tillsammans med miljoner och miljarder människor, då kommer krigsherrar och Hells Angels att ta över. Och det kommer inte att resultera i några positiva klimat- och miljölösningar. I den processen av miljökatastrofer, samhällsförfall och krigssituationer, kommer Oscar och jag att vara bland de som hamnar i något Guantanamo-läger. Miljarder, miljardtals människor kommer att bli offer. Det är en djupt pessimistisk framtidsvision. Men Oscar vill kalla sig kollaps-optimist! Grunden för det verkar vara det spirande, som lokalt kommer efter kollapsen. Oscar jämförde med en skogsbrand. Må så vara, att skogsnäva behöver skogsbränder, men i denna brand dör mängder av djur. I den samhälleliga kollapsen dör mänger av människor. Pessimism!
Att Oscar inte tror på en samhällelig förändring utan katastrofer är inget att säga något om. Det är han absolut inte ensam om. Frågan är, om det inte är inställningen hos de flesta av världens makthavare, som vet vilken utveckling vi riskerar, men som inte tror att den nödvändiga förändringen "av systemet" är möjlig. Elitens och Oscars totalpessimistiska syn är en katastrof för miljörörelsen.
Vi andra måste ställa frågan: Vad behövs av systemförändring i ekonomi, politik och hela samhällssystemet, för att rädda världen från de katastrofer som Oscar beskriver? En av föreläsarna, Christer Sanne, har en lösning på hur vi kan leva hållbart 2030. Staffan Laestadius har en annan lösning. Många socialister säger: "Förstatliga hela skiten, så kan vi sen reda ut kapitlismens kaos." Oscar säger: "Inget av detta går." Miljörörelsen är i starkt behov av att driva på och organisera den diskussionen. Fråga för fråga. Strukturerat. Detta möte är ett exempel. Klimatriksdagen ett större försök. Hur bygger vi den diskussionen stor?
Och sen få med oss folket och driva politiken åt rätt håll. Folkrörelse kallas det...