"Tack alla ni! Det är ni som gjort detta möjligt." Så inleder Stefan Löfven sin valkommentar på valvakan. Då är frågan: Vad är "detta"? Vad vi ser är ju ingen seger. Så här är siffrorna:
2014 | 2010 | |||
S | 31.2 | 30.7 | +0.5 | |
Mp | 6.8 | 7.3 | -0.5 | |
V | 5.7 | 5.6 | +0.1 | |
43.7 | 43.6 | +0.1 | rödgröna | |
Fi | 3.1 | 0.4 | +2.7 | |
46.8 | 44.0 | +2.8 | rödgrönrosa | |
M | 23.2 | 30.1 | -6.9 | |
C | 6.1 | 6.6 | -0.5 | |
Fp | 5.4 | 7.1 | -1.7 | |
Kd | 4.6 | 5.6 | -1.0 | |
39.3 | 49.4 | -10.1 | Alliansen | |
Sd | 12.9 | 5.7 | +7.2 | |
52.2 | 55.1 | -2.9 | högern |
Från katastrofvalet 2010 har S gått fram 0.5 %. Bra, men inte mycket att yvas över. De rödgröna - S, Mp och V - har från 2010 års valnederlag gått fram 0.1 %. Det är ingen seger. Räknar man med Fi's 3.1 %, så är det visserligen ett visst framsteg, men det är ändå bara 46.8 %. Så sent som i juli hade de rödgröna egen majoritet enligt opinionsundersökningar*. Och då hade Fi dessutom 4.4 %.
Tittar vi på den andra sidan, så har Alliansen backat med rejäla 10.1 %. Alla partier går bakåt, men framförallt M får -6.9 %. Det är väl en seger för vänstern, kan man tycka. Men det är inte sant. Eftersom Alliansens bakslag är till fördel för något än värre, nämligen Sverigedemokraternas + 7.2 %. Sammanlagt är det 52.2 %, över hälften mot de rödgröna, det är det som är verkligheten. I väljarprocent. Räknat i riksdagsmandat är det ännu sämre.
Det Löfven tackar för, är möjligheten för honom att bilda regering. Det kanske går, kanske inte. Det finns ett flertal möjliga scenarier. Med Löfvens utsträckta händer mot de borgerliga lär det inte bli en vänsterpolitik. Inte en politik för jämlikhet, jobb och klimat. Och därmed inte heller för feminism och antirasism i praktiken. Och om det inte går att föra en vänsterpolitik, vad ska man då med regeringsmakten till, kan man undra.
Som jag ser det, finns det två vägar ut ur den kritiska situation som uppstått.
*** 1) Den ena vägen är att "ta ansvar för Sverige", som Löfven säger. Det är att fortsätta på den väg som S i Sverige och Europa beträtt de senast 20-30 åren. För Sverige i den globala konkurrensen med de konsekvenser det får för ökande ojämlikhet och ingen tillräckligt klimatpolitik. Hopp om höjd produktivitet med renodlat kapitalistiska metoder. Det finns inga egentliga svar på finanskrisens följder och den globala konkurrensens slag mot socialistiska ambitioner. Den grekiska socialdemokratins fullständiga omförmåga att försvara sitt folk är ett av de värsta exemplen. En sån "ansvarsfull" regering är fullt realistisk.
*** 2) Den andra vägen är att försöka bilda en riktig rödgrön regering med S och Mp men även med V. En regering för klimat, jämlikhet och god produktivitet. Jag kan inte se, att bildandet av en sån regering är särskilt realistisk. Främst därför att S-ledningen inte tror på en sån politik. Klimatet har man skyfflat undan så mycket som möjligt i valrörelsen. Jämikheten är mest en önskedröm. De produktivitetshöjande förslag man har - kanske inte felaktiga i sig - är helt inom ramen för "kapitalismens gilla gång". Det skapar varken jämlikhet eller klimatlösningar. Och i grunden skapar det en oerhörd mängd antiproduktiv såväl arbetslöshet och förmögenhetskoncentration som slöseri.
Vitsen med den andra vägen är i stället att entusiasmera och återskapa den vänstervåg, som bildades under våren, och som kulminerade i juni-juli med 54-55 % för S, Mp, V och Fi sammanlagt. Med den som underlag, kan man sedan konstatera, att riksdagen inte är med på noterna, att inget fungerade regeringsunderlag finns och att ett nyval behövs för att lyfta in vänstervågen i riksdan. Den vänstervågen kan också ge hopp åt stora delar av de som idag röstat för Sd. Att stå upp för och genomföra en politik för jobb, välfärd och internationell solidaritet är det enda som kan stoppa den främlingsfientliga vågen i Europa.
Så kan man tänka. Men det är inte ett troligt scenario. Finns det över huvudtaget någon som tror, att Löfven kommer att gå den andra vägen? Vi behöver grunna över hur vi ska hitta metoder att förverkliga den andra vägen. Den måste bli utgångspunkten för kommande politiska diskussioner i vardagen, på partiföreningars möten och på kongresser.