Utrikespolitisk debatt igår i riksdan. Fick och får Egyptens folk det stöd de bör få? Bildt krävde inte Mubaaraks avgång, säger Urban Ahlin. Jag kräver större saker än så, som ännu inte förverkligats, svarar Carl Bildt. Så går det på ungefär. Bildt passar naturligtvis på att påpeka, att såväl Ben Ali som Hosni Mubaarak har varit medlemmar i Socialistinternationalen tills för bara några dagar sedan. På det svarar Ahlin, att moderaternas europeiska parti Epp knöt band med Ben Ali så sent som förra året, medan socialdemokraternas eupropeiska parti Pes bröt med Ali och Mubaarak 2005.

Jag håller med Urban Ahlin om att Carl Bildt teg illa i stället för att uttala ett tydligt stöd till Tahrir-kravet på Mubaaraks avgång. Men jag håller inte med om pajkastning. 1989 blev Mubaarak och Ali medlemmar av Si, efter 10 år av undantagstillstånd i Egypten, påpekar Bildt. "Man satt och mös med Mubaaraks män". På det svarar Ahlin, att Bildt "kastar nog en del sten i glashus", apropos det "fördjupade samarbetet" mellan Epp och Ben Ali. Och så några ord om att "båda våra internationaler ibland har en del partier som har en del iövrigt att önska". Jaha, vi är alltså lika goda kålsupare! Så ska vi inte prata mer om den saken. För det gör Ahlin inte. Vilket han borde.

Om S är lika god kålsupare som M, så finns det all anledning att ifrågasätta. Urban Ahlin borde sagt, att S gjorde fel, att S måste ta en ordentlig diskussion om varför det blev så fel, och att det inte ska hända igen. Men det sa han inte. I stället smet han iväg från en diskussion, som riskerade att tvinga på honom besvärliga ställningstaganden. Illa! Jag som tyckte mig hört, att socialdemokratin håller på att förändras. Till slut blir ändå intrycket, att S-ledningen och M-ledningen låter ungefär likadant. I den offentliga debatten lyfter man fram saker, där motparten "dabbat sig". Men det är svårt för utomstående, för väljare att se den avgörande skillnaden. Finns den?