Att alla politiskt intresserade över hela världen plötsligt får en rejäl lektion i diplomati genom insyn i dessa dokument - det är förståss bra. Från alla håll, höger som vänster, analyseras innehållet. Alla suger åt sig. För alla som inte själva är diplomater (= 99.9 %) är det en lärorik insikt. En del "avslöjanden" finns, även om det mesta verkar vara rutinartade mejl och andra dokument.
Somliga menar, att offentliggörandet saboterar diplomatins möjligheter. Utan en väl fungerande diplomati, så ökar riskerna mycket för att konflikterna mellan länderna trappas upp. Ytterst till krigshandlingar. Det låter bestickande. Något ligger det väl i det. Men jag gissar, att resultatet av denna läcka är, att Usa och andra stater kommer att strama upp sin arkivhantering. Och sedan kan diplomatin fortsätta ungefär som förut.
Man kan jämföra med den svenska offentlighetsprincipen och förbudet att efterfråga källor till avslöjande tidningsartiklar. Grundregeln är, att alla allmänna handlingar är offentliga. Undantagen finns särskilda skäl för. Det kan handla om personlig integritet eller rikets säkerhet. Pressen kan avslöja oegentligheter som begåtts inom offentlig förvaltning, genom att publicera dokument, som har varit sekretessbelagda. Att oegentligheter avslöjas betraktas som positivt, även om dokument formellt sett obehörigen lämnats ut. Syftet med förbudet mot att eftersöka källan är att avslöjanden om oegentligheter inte ska kunna förhindras. Att däremot hemliga dokument i största allmänhet ska kunna spridas för vinden har aldrig varit en lagstiftares syfte.
Utan att ha särskilt ingående kunskaper om de arkivmängder Wikileaks har, får jag intrycket, att Wikileaks inte har en liknande klar gräns. Det handlar inte om, att man tagit emot dokument som styrker specifika oegentligheter, utan man har tagit emot obestämda arkivmassor.