I Dn 28 augusti skriver Leif Lewin om "den borgerliga berättelsen". Det sista stycket lyder: ”Redan börjar vi se den borgerliga berättelsen, till exempel i filmer om volontärer, välvilja och välgörenhet. För den stora majoritet som åtnjuter lyckan av bibehållen arbetsförmåga är arbetet inte bara grunden för välstånd utan också grunden för solidaritet med dem som verkligen behöver få del av den välfärd vi andra arbetar ihop. Så återgav de borgerliga landet dess arbetsmoral."

Det är ett anmärkningsvärt stycke. Ordet solidaritet ges ofta i borgerliga munnar en ny betydelse. Det Lewin beskriver är välgörenhet och inget annat.

I Akademiens Ordlista kan man läsa: "Solidarisk: gemensamt ansvarig; som obrottsligt håller ihop el. gör gemensam sak med ngn m.m.". Solidaritet betyder alltså att hålla ihop för något syfte. När arbetarna slöt sig samman i arbetarrörelsen, var det en akt av solidaritet. En sammanslutning för att åstadkomman en gemensam förändring. En förbättrad position i samhället, en större del av "kakan", högre löner på vinstens bekostnad och andra förbättring för kollektivet. Jämlikhet och broderskap.

Lewins text handlar inte om detta. Där har individen genom sin egen arbetsförmåga fixat sin egen välfärd - "arbetat ihop". Någon solidaritet behövs inte. Det räcker med att göra sitt jobb.

Sen finns det några andra. Dessa har inte någon arbetsförmåga. För att vara snälla, så ger "vi andra" dem lite av "vårt" välstånd. Naturligtvis ska dessa andra inte ha lika mycket, ha det lika gott ställt.

Det Lewin pratar om är "vi och dom". Rika ger till fattiga. Det har alltid kallats välgörenhet och socialbidrag. Det har inget med solidaritet att göra. Solidaritet är enhet mellan likar. Välgörenhet är ett förhållande mellan olikar.

Det behöver inte vara fel med välgörenhet och "bidrag". Mycket bra görs till stöd för människor i svåra situationer.

Det ingår också som en del av arbetarrörelsens försök att hålla samman samhället, att göra människor mer lika och därmed skapa ett samhälle med så lite "utslagning" som möjligt. Då blir det en del av solidariteten. Men det är aldrig ensamt solidariteten.

När borgarna stjäl ord som solidaritet och arbetarparti, så är man ute efter något. Dels att desarmera orden, fördunkla dess verkliga betydelse, förvilla. Dels att sola sig i den glans som orden fortfarande strålar. Det är nyspråk som statsvetaren Lewin ägnar sig åt, motsatsen till vetenskaplig stringens.