Alla är ju för miljön - det vet ju alla. Alltså, ingen vill att Östersjön ska stinka. Ingen vill att djurarter ska dö ut (förutom vargar och så). Ingen vill att klimatet ska bli varmare (utom fantasifulla nordsvenska turist-planerare).
Men politik är inte bara att vilja. Det finns ett litet aber. Den radikala gröna politik som jorden behöver för sin överlevnad står i direkt motsättning till det som skulle kunna kallas kapitalismen. "För Sverige i tiden" betyder, att Sverige måste hävda sig på en global marknad. Det finns knappt en politiker som inte talar om "Sveriges konkurrenskraft". Och motsvarande i alla andra länder förståss.
Gahrton ringar in miljöpoltikens starka motståndare: "kärnkraftskrameri, bensinprisskräck, invandrarmotstånd och vapenkrämeri". Han säger, att detta inte florerar bara i borgerliga partier, utan dessvärre också i röda, särskilt bland så kallade gråsossar. Jag tror det är en utmärkt beskrivning. Det betyder, att ska den nödvändiga gröna politiken kunna vinna, så måste inom sossarna dessa gråsossar tillbakavisas och övertalas.
Till Gahrtons beskrivning borde dock ett ord läggas - tillväxtkramare.
Man övertalar inte bara med ord, utan med åtgärder, som kan skapa alternativ och trygghet. Vind, kollektivtrafik, arbete och alternativ produktion, skulle man kunna sammanfatta. Det är stora kostsamma omställningar, som hårt skulle drabba Sveriges konkurrenskraft. Ekonomisk nedgång, kapitalflykt, arbetslöshet osv. Ska vi dessutom lyfta fram frågan om tillväxtens gränser, så blir konsekvenserna än större. Kapitalets allt friare rörliget och allt större makt skulle drabba oss med full kraft.
Mot det krävs åtgärder som inte ryms inom en borgerlig politik, för då är den inte längre borgerlig. Statligt ingripande, regleringar, globala överenskommelser, stödåtgärder, trygghetsreformer osv. Det betyder inte "förstaltligande av hela rasket". Men det betyder tyglande av den "fria kapitalismen".
Om Gahrton tror att en radikal grön politik bromsas av några gråsossar, så har han helt fel. Den bromsas av det kapitalistiska systemets mest grundläggande logik. För att stävja detta krävs, att den grön rörelsen och arbetarrörelsen förenas.
Man kan tala om konservatism. De krafter som är livrädda att rubba tillväxtens och kapitalismens cirklar är konservativa i förhållande till det som behövs för jordglobens överlevnad. Sen må de vara utrustade med Iphone, tala om nanoteknik eller bedriva kreativ innovationspoltik. De är konservativa ändå.
Detta är den RÖDGRÖNA rörelsens utmaning. Valnederlaget måste omvandlas - inte till marginellt manipulerande med ett eller annat borgerligt parti - utan till en fördjupad diskussion om en ANSTÄNDIG FRAMTID för mänskligheten.