En krigsmans undran

Du gamla, fria fosterland.
Du höga fjäll. Du långa strand.
Du ärligt varma, trygga hand.
Vart går du med ditt hjärtas brand?

Jag, Gustav, Sveriges krigarman,
som drog i rök och dimma fram:
På torget åter, ensam, trist.
Förundrad, sorgsen liksom sist.

När ni här runt omkring mig stå,
jag undrar vad ni tänker på.
Jag tror ni misstar er på mig.
Som åren går, man ändrar sig!

Det krig som hjälpte Sverige då
att till sin stormaktsställning nå,
gav ej blott mig en rättvis död.
Nej, hela Tysklands jord blev röd.

Och så i många andra länder:
fasa, grymhet, svält och bränder.
Så än idag av dessa skäl,
bör Sverige motta flykting väl.

I nästan ett par hundra år
har Sverige visat att det går,
att bygga sig och värna sig
bra mycket bättre utan krig.

När jag och Carl hörs hyllas högst
då är det Sveriges barndomsröst,
som skriker "Min" och "vill" och "ha".
Just barnrumpor kan ni va!

För det jag ser som mest utav
är mogna, vuxna, fria krav
på alla mänskors lika väl.
Så ser jag Sveriges nya själ.

När inte ens de största länder
klarar sig med egna händer,
blir erat stolta svenska tjat
bra dumt, ja rent utav fatalt!

Jag ser just nu ert "svenska hat"
så stolt hos serb och hos kroat.
Ni flyr från vett och från varann.
Iväg från Sverige lite grann.

Infama Thule? Kan så va.
Men våldet kan jag ej fördra.
Om ni nåns kompis nån gång rör,
då ställer ni er utanför.

Den kamp för arbete och bröd
för fred och mänskligt stöd,
som världen runt jag ser,
den riktas då också mot er!

Jag gillar svenska isterband.
Kebab och pizza med ibland.
Abdullah, Marja, Greta, Sven.
Jag älskar kvinnor, älskar män.

Mig själv jag älskar nog som mest,
när firas sydländsk gatufest,
när 1 maj är röd och glader
bland grönsaksstånd och skvader.

      / Gustav II Adolf