25 oktober hade Lars Ingelstam * ett intressant föredrag för Minneberg-Tranebergs S-förening. Det handlade om välfärden. Jag tyckte mej dock hitta en motsättning i beskrivningen. Å ena sidan visade Lars ett diagram om avtagande ”lyckoökning” vid högre bnp. Diagrammet var från Richard Layard, men stämmer överens med teserna i den mer kända boken Jämlikhetsanden. Å andra sidan framförde Lars tjänstedilemmats effekt på välfärden.

Diagrammet om avtagande lyckoökning visar sambandet mellan bnp hos länder och beskriven lyckonivå. Kurvan är brant mellan fattiga länder men flack mellan rika. Det betyder, att bnp-ökning (tillväxt) för fattiga länder genererar mycket lyckotillskott. När landet emellertid kommit upp på en en viss nivå, så förefaller lyckan inte bli något (eller åtminstone inte särskilt mycket) större vid allt högre bnp. För att mäta lycka finns ett antal parametrar.

Tjänstedilemmat innebär, att produktiviteten för tjänster inte stiger på samma sätt som för produkter. Toreador-arian kan inte sjungas mer effektivt idag än 1875. En skollärare har i stort sett samma ”produktivitet” över tiden. Men en bil, en dator eller ett dricksglas kan produceras mycket snabbare idag. Effekten av tjänstedilemmat för välfärden är, att t ex en lärarlön motsvarar en allt större hög av varor. Är vi då beredda att betala så mycket i skatt för skolor, sjukvård och annat ”offentligt”, när vi får så mycket mer för alternativ användning av pengarna?

Här finns en motsättning mellan lycko-tesen och tjänstedilemmat. Lycko-tesen tycks beskriva, att folk i rika länder är ganska ”mätta”. Bnp-tillskott skulle inte påverka vår mättnad betydligt. Vi omges alltså av ett ganska lugnt ”värde-hav”. Vi finner inga tjänster eller produkter, som skulle ge oss något ytterligare värde av stor betydelse. Inga stor värde-vågor svallar på havets yta. Men tjänstedilemmat illustrerar det motsatta. Folk i de rika länderna finner så stark attraktion av ytterligare produkter och tjänster, att de tjänster som inte fås genom högre produktivitet, får svårt att klara konkurrensen. Detta speglar allt annat än mättnad. Tvärtom – starka värdespänningar. Glupskhet: ”Detta vill jag ha. Det mår jag bra av. Det gör mej lycklig.” Ibland kan man få känslan av värde-tsunami i produkthavet.

Så: Värdestiltje i det ena fallet, värdestorm i det andra! Vilken beskrivning är korrekt? Eller kanske: Vad har jag missuppfattat? Här finns något att undersöka.

Fortsättning:

Jag skrev en rad till Lars Ingelstam och fick följande svar:

"Jag tror dock att dilemmat försvinner och att de båda argumenten stärker varandra om vi tänker så här. I ett ganska eller mycket rikt samhälle så noteras tjänstedilemmat framför allt av politikerna. De reagerar så att de inte vill höja skatterna, trots att både Baumol och lyckoforskarna kan påvisa att det vore logiskt. I det rika samhället dirigeras därför större och större andel av produktionsresultatet till privat konsumtion (prylar). (Jag fick just med mailen aktuella siffror från nationalekonomen och V-politikern Johan Lönnroth i Göteborg). Men sådan konsumtion påverkar inte vår lycka särskilt mycket. Välfärdstjänster över marknaden är dyra och efterfrågas bara av de rikaste. Alltså planar Layards kurva ut. 

Men (överkurs): Layard och svenska välfärdsforskare och Jämlikhetsanden visar att om man (trots tjänstedilemmat) orkar höja nivån på gemensamma tjänster, då får man positiva utslag på lyckan."

Varpå jag svarade: "Tack för svar! Och för hjälpen vidare. Men jag tror jag behöver sätta mej ner och grubbla lite för att ta ställning till vad du skriver. Kanske läsa lite. Jag hoppas du har rätt." Jag hoppas återkomma snart om detta.